Blodstatus ger en grundläggande men central bild av hur blodet fungerar och hur kroppen transporterar syre, försvarar sig mot infektioner och hanterar belastning. Avvikelser kan vara tidiga tecken på näringsbrist, inflammation eller annan fysiologisk obalans.

Hemoglobin (Hb)

Hemoglobin är det protein i de röda blodkropparna som transporterar syre till kroppens vävnader. Tillräckliga nivåer är avgörande för energi, fysisk prestation och mental skärpa. Låga värden kan bidra till trötthet och nedsatt ork.

EVF (Erytrocytvolymfraktion / Hematokrit)

EVF visar hur stor andel av blodet som består av röda blodkroppar. Värdet ger information om blodets koncentration och cirkulationsförmåga och tolkas tillsammans med hemoglobin och erytrocyter.

MCV (Medelcellvolym)

MCV anger storleken på de röda blodkropparna och används för att identifiera olika typer av blodbrist. Avvikande värden kan ge ledtrådar till bakomliggande näringsbrister eller metabola tillstånd.

MCHC (Medelcellhemoglobinkoncentration)

MCHC visar hur tätt packat hemoglobin är i de röda blodkropparna och ger information om kvaliteten på syretransporten. Värdet tolkas alltid i relation till övriga blodstatusmarkörer.

Leukocyter

Leukocyter är en del av immunförsvaret och skyddar kroppen mot infektioner och inflammation. Förhöjda eller låga nivåer kan spegla pågående infektion, stress, inflammation eller påverkan på immunförsvaret.

Trombocyter

Trombocyter, eller blodplättar, är avgörande för blodets koagulation och förmåga att stoppa blödningar. Avvikande nivåer kan indikera inflammation, infektion eller påverkan på benmärgens funktion.

Blodsockerregleringen är central för energi, hormonbalans, viktreglering och långsiktig hjärt-kärlhälsa. Avvikelser i blodsocker kan finnas långt innan tydliga symtom uppstår och är därför viktiga att upptäcka i tid. Genom att analysera både aktuella och långsiktiga blodsockernivåer får vi en tydligare bild av hur kroppen hanterar sockerbelastning och metabol stress över tid.

Fasteinsulin

Fasteinsulin visar hur mycket insulin kroppen producerar i fastande tillstånd och ger viktig information om insulinkänslighet och metabol hälsa.

Förhöjda nivåer kan vara ett tidigt tecken på insulinresistens, ofta innan blodsocker eller HbA1c avviker. Detta gör fasteinsulin till en värdefull markör för att identifiera metabol belastning och framtida risk i ett förebyggande skede.

Fasteglukos

Fasteglukos visar blodsockernivån efter fasta och ger information om kroppens grundläggande blodsockerbalans. Förhöjda värden kan vara ett tidigt tecken på nedsatt insulinkänslighet eller metabol stress, även hos i övrigt friska personer. Låga värden kan ses vid hög belastning, oregelbundet näringsintag eller hormonell påverkan. Värdet tolkas alltid i sitt sammanhang.

HbA1c (Långtidsblodsocker)

HbA1c visar genomsnittligt blodsocker under de senaste 8–12 veckorna och ger en stabil bild av blodsockerregleringen över tid. Förhöjda nivåer kan indikera långvarig blodsockerbelastning och ökad risk för insulinresistens och hjärt-kärlsjukdom. Tillsammans med fasteglukos ger HbA1c ett tydligt underlag för förebyggande insatser och uppföljning.

Inflammation är kroppens naturliga försvarssystem, men låggradig eller långvarig inflammation kan på sikt påverka energi, återhämtning, hormonbalans och risken för hjärt-kärlsjukdom. Genom att mäta inflammationsmarkörer i blodet får vi en bild av om kroppen befinner sig i ett aktivt eller belastat tillstånd – även när tydliga symtom saknas.

hs-CRP (Högkänsligt CRP)

hs-CRP mäter mycket låga nivåer av inflammation och används för att bedöma låggradig inflammatorisk belastning och framtida hjärt-kärlrisk.

Även lätt förhöjda värden kan vara kliniskt relevanta i ett förebyggande perspektiv och ge viktig information om livsstilsrelaterad belastning.

Blodfetter spelar en central roll för hjärt- och kärlhälsa och speglar hur kroppen hanterar fett, energi och långsiktig belastning på kärlsystemet. Genom att analysera både traditionella och avancerade lipidmarkörer får vi en mer träffsäker och individualiserad riskbedömning.

Totalkolesterol

Totalkolesterol visar den samlade mängden kolesterol i blodet. Värdet ger en övergripande bild men behöver alltid tolkas tillsammans med övriga lipidmarkörer för att ge relevant information om faktisk kärlrisk.

LDL-kolesterol

LDL transporterar kolesterol till kroppens vävnader och förhöjda nivåer kan bidra till inlagring i kärlväggarna. LDL är en viktig riskmarkör men ger en ofullständig bild utan kompletterande analyser.

HDL-kolesterol

HDL bidrar till borttransport av överskott av kolesterol från blodkärlen. Högre nivåer är generellt förknippade med lägre hjärt-kärlrisk och god metabol hälsa.

Triglycerider

Triglycerider speglar kroppens energibalans och fettomsättning. Förhöjda nivåer kan vara kopplade till insulinresistens, metabol obalans och ökad kardiovaskulär risk, särskilt i kombination med lågt HDL.

LDL/HDL-kvot

Kvoten mellan LDL och HDL visar balansen mellan potentiellt skadliga och skyddande blodfetter. En hög kvot kan indikera ökad kärlrisk även när enskilda värden ligger inom referensintervall.

Non-HDL-kolesterol

Non-HDL inkluderar samtliga kolesterolfraktioner som kan bidra till åderförkalkning. Detta värde ger en bredare riskbedömning än LDL ensamt, särskilt vid förhöjda triglycerider.

Apolipoprotein B (ApoB)

ApoB visar antalet kolesterolbärande partiklar i blodet och är en av de mest träffsäkra markörerna för aterosklerotisk risk. Förhöjda nivåer kan indikera ökad kärlrisk även vid normala LDL-värden.

Apolipoprotein A1 (ApoA1)

ApoA1 är huvudproteinet i HDL-partiklar och speglar kroppens skyddande kolesteroltransport. Låga nivåer kan vara kopplade till ökad kardiovaskulär risk.

ApoB/ApoA1-kvot

Kvoten mellan ApoB och ApoA1 visar balansen mellan aterogena och skyddande lipoproteiner. En förhöjd kvot är starkt associerad med ökad risk för hjärt-kärlsjukdom.

Lipoprotein(a)

Lipoprotein(a) är en genetiskt betingad riskmarkör för hjärt-kärlsjukdom. Förhöjda nivåer påverkas i liten grad av livsstil men är viktiga att identifiera för korrekt riskbedömning och uppföljning.

Lever & njurfunktion

Lever och njurar har en central roll i kroppens avgiftning, ämnesomsättning och vätskebalans. Genom att analysera flera kompletterande markörer får vi en nyanserad bild av hur dessa organ fungerar, både akut och över tid, samt hur de påverkas av livsstil, belastning och biologiska faktorer.

Kreatinin

Kreatinin är en nedbrytningsprodukt från muskulaturen och används som en grundläggande markör för njurarnas filtrationsförmåga. Värdet påverkas av muskelmassa, vätskebalans och njurfunktion.

eGFR (kreatinin)

eGFR beräknat på kreatinin ger en uppskattning av njurarnas filtrationskapacitet. Det är ett etablerat mått för att identifiera nedsatt njurfunktion men kan påverkas av individens muskelmassa.

Cystatin C

Cystatin C är en alternativ och mer muskeloberoende markör för njurfunktion. Den kan ge en mer träffsäker bild av njurarnas filtrationsförmåga, särskilt vid tidiga eller subtila förändringar.

eGFR (cystatin C)

eGFR baserat på cystatin C ger en kompletterande och ofta mer exakt uppskattning av njurfunktionen. Kombinationen av kreatinin- och cystatinbaserade värden stärker den samlade bedömningen.

ALAT (Alanaminotransferas)

ALAT är ett leverenzym som stiger vid belastning eller skada på levercellerna. Förhöjda nivåer kan ses vid exempelvis fettlever, alkoholpåverkan eller metabol obalans.

ASAT (Aspartataminotransferas)

ASAT finns i både lever och muskulatur. Avvikande värden kan indikera leverpåverkan men även hög fysisk belastning och tolkas därför tillsammans med ALAT.

ALP (Alkaliskt fosfatas)

ALP speglar främst gallvägsfunktion och skelettomsättning. Förhöjda nivåer kan indikera påverkan på gallflöde eller benmetabolism.

Bilirubin

Bilirubin bildas vid nedbrytning av röda blodkroppar och speglar leverns förmåga att hantera och utsöndra nedbrytningsprodukter. Avvikande nivåer kan ge information om leverfunktion eller gallflöde.

Gamma-GT

Gamma-GT är ett känsligt leverenzym som ofta stiger vid alkoholpåverkan, läkemedelspåverkan eller belastning på leverns avgiftningssystem. Värdet används som ett komplement för att bedöma leverns funktionella status.